Skitiga mattor och hemska föräldrar.

Okej, det här händer ofta mig, och jag blir så frustrerad på mig själv. Egentligen är det jävla skitgrejer, men i mitt huvud exploderar det:
Skor på mattan:
En främling (oftast en granne/ rörmokare eller kanske en snickare) knackar på och ska in i mitt hus en snabbis, ofta för att kolla något. Innan de beger sig in säger hen: " Jag ska bara ta av mig skorna" och jag svarar "Neäj, inte behöver du..." sen tar de allt som oftast av sig skorna och jag tänker "det var ju bäst för dig..."
Varför i hela fridens namn skulle hen inte ta av sig skorna i mitt hem? Jag tar alltid av mig skorna hos andra. Varför kan jag inte bara säga "Ja, skorna måste av!" ? Varför tvekar jag? Hur jobbigt är det att ta av och ta på sig skor i kontrast till att jag måste dammsuga och eventuellt tvätta av mina mattor som är fastlimmade i golvet?

Krångliga barn:
Jag är noga, inte petnoga, men noga med vad Adéla utsätter andra människor för. Stora som små.
Jag är ju som bekant handbollsledare, i det jobbet tar jag på mig att visa, lära ut och supporta de spelare jag är ledare för.
Dock vill jag påstå att jag i 9/10 fall får stå och ursäkta min existens (lite överdrivet kanske) för både barn och föräldrar för att jag inte curlar andras barn. De flesta föräldrar lämnar sina barn på träning, åker och handlar (eller nåt) och kommer tillbaks när jag står och vinkar hejdå till spelarna. Under tiden de handlar förutsätter de att jag ska göra deras barn till handbollsproffs, se till så de inte smiter ut från träningen och handlar godis, att de lyssnar och gör som jag säger. Men där har vi missuppfattat varandra, jag är inte, INTE extramamma. 

Ja, jag är på dåligt humör idag. 

En bild på en mamma som blir så förbannad att hon stampar i golvet och bryter ihop (i smyg)