Mina barn

Mina "barn" är så underbara. Idag tänkte jag att jag skulle testa ett nytt foder till mitt ena barn, Buddha (min 2åriga amstaff). Jag bad honom sitta ner och sen slängde jag en bit framför honom. I vanliga fall brukar han slänga sig upp i luften och fånga allt man kastar åt honom, men nu satt han bara kvar.. En aning paralyserad faktiskt.. Jag orkade inte plocka upp matbiten på en gång, utan kastade en ny på samma ställe som den tidigare hade hamnat, utan reaktion från hunden. Jag gick därifrån, men hade ändå konstant uppsikt över Buddha. Han satt kvar där och såg lite ledsen ut ett bra tag.
Efter ett tag slog det mig! Min dotter (Adéla 5 år) har tränat/lekt som sjutton med Buddha de senaste dagarna. Jag gick tillbaks in i köket där han satt och såg ut som självaste Ior från Nalle Puh och sa: "Var så god" varpå hunden slänger sig efter båda matbitarna på golvet och sedan tackar med en blöt tunga längst med hela mitt ben. 
Det här säger ganska mycket om mig som mamma vill jag påstå. 
Två alternativ:

• Antingen ger jag barnen för lös uppfostran vilket har lett till att dom har börjat uppfostra varann.
• Eller så driver jag en så disciplinerad uppfostran att jag inte längre behöver lyfta ett finger för att få alla att lyda minsta vink.

Jag tror på alternativ nummer ett..