Konsumindre!

Jag har väldigt, VÄLDIGT svårt för konsumtion (T.om ordet ger mig en klump-känsla i svalget). Det här är inte något jag förespråkar, eller på något sätt pratar om högt inför vänner. Jag har alltid trott att det är något fel på mig som inte gillar att gå in i affärer, inte nätshoppar, inte gillar att få saker eller köper onödiga saker. Det enda jag lägger pengar på och som jag (trots att jag skäms) har mycket av är tv-spel, jag ser det som en bra bok: Man följer en historia, det behöver inte vara verkligt, man medverkar mer eller mindre i en av rollerna, oftast är det upp till var och en hur man tar till sig och hur man uppfattar historien. Det ger mig dessutom fullständig avkoppling. Skulle min man komma hem med ett guldhalsband skulle jag tvinga honom att lämna tillbaks det, skulle han komma hem med Halo 4 (senaste stora spelet inom x-box genren) skulle han få ligga, oboy vad han skulle få ligga! (När spelet har blivit varvat) 
Jag lever efter teorin att "Allt man kan köpa har någon någonstans producerat, vilket innebär att JAG måste kunde producera något liknande". Det produceras så in i helvete med skräp, för det finns alltid efterfrågan efter just det skräpet, men jag vägrar leva så. T.om mat tycker jag är onödigt dyrt med tanke på att det ändå ska ut dagen efter. Dock behöver min dotter en normal kost och blir naturligtvis påkostad för att kunna följa kostcirkeln.
Det tråkigaste av allt är att folk förstår inte detta, dom tänker "Stackars lilla flicka som inte har råd att köpa IKEAs nya tvbänk, hon måste använda ett 50-tals teakbord" själv känner jag hur det kittlar av glädjerus i hela kroppen "Teakbord" ..Mmmmmhmmm... Så låt mig leva hur jag vill, jag kommer garanterat aldrig ha en större telefon, plattare platt-tv eller rutigare hästen-säng än någon annan, men jag har en soffa där hela familjen får plats, pysselidéer nog att tillfredsställa tre generationer dagisbarn och energi nog att driva mitt eget kraftverk.