Where my dreams goes

Då var vi här igen.. Ingen uppdatering på flera dagar. 
Jag håller för närvarande på att "utbilda" olika klasser i handboll, vilket är skitkul men tar mycket energi. Det är praktiskt taget ett heltidsjobb, men lite mer krävande än vad jag är van vid. 
Idag har vi t.ex haft årskurs 7, 9 och 2:or. Sjuorna är ett rent helvete, niorna har börjat förstå att det inte är lika coolt att lådsas vara totalt ointresserad och tvåorna är mest glada för att få finnas till. Jag som egentligen tycker att de flesta ungar under 20år är vidriga börjar vänja mig och skulle t.om kunna tänka mig att adoptera ett gäng. Man får en helt ny insyn i det liv man en gång hade och hur illa man betedde sig, oftast på grund av kasst självförtroende. För visst är det så; Spelar man Allan är det oftast för att man är rädd att de andra ska se en misslyckas. Idag hade vi t.ex en kille i sjuan, han var inte ett dugg intresserad, när vi skulle passa bollar tittade han mest på eller sköt iväg bollen åt ett annat håll (för att jävlas) men när han sedan blev placerad i mål och gjorde ett bra jobb vände också attityden. När vi sedan förklarade för eleverna att det var frivilligt att ta en folder och läsa vidare om sporten lunkade han ut ur gympasalen tillsammans med sina polare, för att sedan smyga tillbaks och hämta ett ex.
Jag var precis likadan i skolan; Spelade ointresserad, pratade i mun på läraren och höll mig så långt i från bollar jag bara kunde, enbart för att jag var hysteriskt bollrädd. Inte trodde jag att läraren kunde se igenom min "grymma" attityd.... 
Det jag vill komma fram till är att det inte finns många gånger i livet som man känner sig så stolt som när man har nått fram till en äcklig tonåring.