Siesta

Jag har en helt planlös dag idag, vilket innebär att jag inte ens har tillåtit mig själv att ta av mig pyamasbyxorna. En vacker kreation av pyamasbyxor, raggsockor, linne (med fladdrande obeklädda tuttar under) och en lång, mjuk kofta. Jag bestämde mig för att bara njuta av denna dag och inte göra några "måsten" överhuvudtaget. Så in i helvete jävla aptråkigt! Har legat i soffan, legat i sängen, stått och planlöst stirrat rakt in i toalettväggen, suttit ute och stirrat ner i gräset, legat i sängen igen, bestämt middag i tre omgångar, sprayat en stol och legat i kökssoffan. Att alltid ha något att göra är bland de värsta känslor jag vet, men att inte "få" göra något alls gnager sönder mitt tålamod totalt.

Sitter och tänker på alla människor som någonsin har stört sig på mig (och faktiskt haft mod nog att berätta det), alla människor som på ett eller annat sätt har försökt få mig att ställa mig i ledet och bete mig som alla andra, de som älskar att hata mig, de som har ägnat värdefull tid åt att irriterat sig över mig. Jag har en förmåga att överaska när människor minst anar, göra precis tvärt emot vad som förväntas, bara för att ingen någonsin ska få känslan av att tro sig känna mig. Jag måste vara en fruktansvärt jobbig människa att ha i sin omgivning Fast å andra sidan kräver jag inte något av någon annan, jag förväntar mig inget och kräver heller inget. Jag blir inte besviken och jag jagar ingenting. Den här texten är egentligen riktad till en människa som inte har adressen till min blogg, vilket innebär att jag i vanlig ordning bara har skrivit av mig utan att tänka särskilt mycket på vad jag har skrivit.


It's something unpredictable but in the end it's right. 
I hope you've had the time of your life.