Mina älskade..

Så har jag två hundar också.

 Meet Selma and Buddha!

 Selma är en "liten" jack russel tik. Hon är sex år och har fått ett par kullar, vilket har format hennes vackra (läs bastanta) kropp. Hon påminner väldigt mycket om min dotter, dvs biter först och frågar sen. Jag har bara haft Selma i drygt ett år, hon kom till mig efter att fd ägare under mer eller mindre sorgliga omständigheter inte kunde ha henne kvar. Vissa dagar är hon ett busigt litet gostroll som älskar att krypa in under täcket och sova, andra dagar springer hon över till grannen och skäller ut deras hund för att den överhuvudtaget existerar i hennes närvaro.

 Buddha, En american staffordshire terrier. Strax över 1,5 år. Den här killen är Selmas motsats. Ett stort, klumpigt djur som har en hjärna mätbar med ett popcorn. Han blir rädd för sin egen svans, rädd för fjärilar, tvättmaskinen, små hundar (chiuaua osv). 

Det jag fascineras så mycket av är att hundar liksom barn har en förmåga att locka till sig så mycket kärlek, trots att dom kan bete sig som as hälften av deras levnadstid. Jag trodde aldrig för mitt liv att jag skulle kunna älska mina hundar som jag gör när jag först skaffade dom. Se Buddha till exempel, vår mest populära hund. Han hoppar upp på våra gäster, biter dom i fingrarna (inte så det gör ont naturligtvis, utan på bus), slår ut kaffekoppar med sin råttsvans, lyssnar inte på någon annan än husse och matte. Trots det krävs det oftast inte mer än fem minuter med honom innan man får höra att gästerna vill adoptera honom. 
Dom är underbara dom små liven! Älskar dom som om dom vore mina egna barn.